Kvällens fotboll

Parken. I Aneby fanns ett Parken. Folkets Park, alltså. En gammal nedlagd rotunda med kvarstående, ruffiga och en gång faluröda bodar, som minde om forntidens chokladhjul, mellanöl och glada dansbaneelände. Ett par gånger om året var det emellertid öppet även så sent som i min ungdom. Det var inte vackert. De flesta var femton år gamla och kräktes i kapp. Där gömdes flaskor i blåbärsriset, där fick blivande bilmekaniker grovhångla med annat än ventilgummin och där gick Jonny Dansk från Flisby och rökte pipa och sålde hembränt. Hans hembrända var godast, sa man. I alla fall till det priset. Där fick de som kunde stå på benen dansa till DJ Fjump. Han spelade på alla danser i Aneby. Fjump hade en favoritlåt också. Upside Down med Diana Ross. Den spelade han alltid. En gång sjöng han den på en karaokekväll. Det var festligt, sa man.

I Sverige finns såna Parken lite varstans och de utgör arena för en nidbild av mänskligheten.
I Danmark är Parken en nationalarena för fotboll. Danskjävlar.

O Captain! My Captain!

Jag nåddes idag av det fruktansvärda beskedet att en god vän och kollega dog igår. Det är obegripligt och overkligt, för att inte säga orättvist. Så känns det kanske i allmänhet när folk dör i fel ordning. Han var inte ens femtio år fyllda.

Vi träffades första gången 2007 när vi båda skulle medverka i Lunds Musikteaters uppsättning av musikalen Moby Dick på Lunds stadsteater. Han spelade huvudrollen som kapten Ahab och jag hade den stora glädjen att spela Ahabs sidekick Pip. Vi hade väldigt roligt och delade dessutom loge på teatern. Vi kom genast i slang, mycket tack vare att vi båda var gamla studentspexare, och han såg senare till att jag fick komma in i Malmö Operas kör, där han huserade sedan flera år, och vi spelade MacBeth tillsammans. Han var alltid vänlig och gav råd i en så där lagom omfattning som är så svår att hålla just lagom - särskilt skådespelare emellan. En riktig fadersgestalt i ensemblen.

I Moby Dick fanns några härliga scener och framför allt en riktigt fin när Pip, jag, börjar sjunga för en avdomnad, desillusionerad och allt mer galen Ahab. Den har jag tänkt på en hel del idag.

Havets mörka djup, bli inte hans grav
Sorgen gör att han kommer gå i kvav
Min sjunkande kapten, utan en båt...
Fader, du får inte sjunka så här
Torka bort din tår

Sen börjar Ahab sjunga tillsammans med Pip, innan de möts i en riktigt fånig och rolig popballad. Den ska finnas på video nånstans, men jag hittar den inte nu.

I den gemensamma logen, under något av våra kuplettbattles, födde vi idén om att starta en ny radiokanal för såna som vi (den ringa målgruppen lät oss inte hindras). Radio Passé - de bästa låtarna från 10-, 20- och 30-talet! Om vi hade gjort den radiokanalen, hade i alla fall vi lyssnat, sa vi utan att skämmas för mossigheten.

Nu blir det inget Radio Passé. Kaptenen har lämnat det sjunkande skeppet.

Walt Whitman får avsluta:

O Captain! my Captain! our fearful trip is done

The ship has weathered every rack, the prize we sought is won

The port is near, the bells I hear, the people all exulting

While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring:

    

     But O heart! heart! heart!

     O the bleeding drops of red,

     Where on the deck my Captain lies,

     Fallen cold and dead.

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells

Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills

For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding

For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

    

     Here Captain! dear father!

     This arm beneath your head

     It is some dream that on the deck,

     You’ve fallen cold and dead.

My Captain does not answer, his lips are pale and still

My father does not feel my arm, he has no pulse nor will

The ship is anchored safe and sound, its voyage closed and done

From fearful trip, the victor ship, comes in with object won

     Exult, O shores, and ring, O bells!

     But I, with mournful tread,

     Walk the deck my Captain lies,

     Fallen cold and dead.

Gräsänkling Blues

Förmodligen kommer flertalet av mina inlägg beröra det faktum att jag har en fantastisk flickvän i Fanny och en liten cocker spaniel som heter Sulitelma (också fantastisk, men på ett aningslöst sätt). Av dessa båda spexprinsessor (den ena högaktuell vart femte år och den andra mest hela tiden) är det dock bara Sulli som är hemma nu. Fanny är i London och är nanny till två av sina brorsbarn. Fanny har ett förnamn som rimmar på sitt yrke. Det är ovanligt. JO, det är det! Ni kan sluta konstruera alternativ. Det blir bara snusk ändå. Skämmes!

Så det är allt lite ensamt just nu. Men jag ska strax åka och hälsa på dem. Jag har inte varit i London sedan 1987 så det kanske är på tiden. Har de fortfarande vänstertrafik och vinäger på påmmfritten? Jag får fråga Fanny nästa gång vi telefonerar.
Hon bloggade häromdagen om att ingenstans i England kan man köpa osthyvel. Jag tror att hon förbereder min ankomst. Hon vet att jag älskar ost. Det gjorde även en man som förärades det pappa-vitsiga namnet Lennart Hyvland. Det här klippet är nu fem år gammalt Ja, jisses!

Nåja, för att runda av lite grann kommer så ett youtube-klipp med ett medley. Cirka 05:15 in i potpurriet så börjar Gräsänkling Blues, passande nog av och med Fannys släkting Povel och i början ser man programledaren, just det, Lennart Hyland. Håll till godo!

En taskig entré kan förstöra allt. Se här baAAAARAJAJAJAJNGGGHK!!!

Jaha. Då har man skaffat blogg. Här är det alltså tänkt att jag ska skriva. Tro fan det! Jag ska inte sia om innehållet redan nu, utan det får bli som det blir. Om man som jag lider av beslutsångest, är det ett under att skapa en sån här blogg (håll med om att det är ett fult ord - blogg). Det är typsnitt och färger och bakgrund och marginaler till höger och vänster (ovanligt att få använda det uttrycket bokstavligt). Och en sak ska ni ha klart för er - jag är inte nöjd! Varken med utseende eller innehåll. Nu har jag sagt det. Det är inte heller säkert att något av dem förbättras under resans gång, men kom inte och klaga vartefter.

Och namnet på den här bloggen sedan: "Inget särskilt"!? Det låter som han tagit hjälp av alla dessa svettiga glesbygdstonåringar som på högstadiet skulle hitta på ett coolt namn till sitt rockband och i sin demokratiska vånda slog till med No Name (de var betydligt fler än vad man kan gissa, dessvärre). Nåja. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra, etc.
Eller som JL sade efter att några, för dennes konservativa värderingar frånvända, ynglingar i Kalmar slängt i honom i fontänen på Larmtorget under pågående röstfiske: Ungdom - det växer bort.

Men jag, då? Jo, till saken. En gång i min barndom hade min fyra år äldre bror M utfört ett ganska sofistikerat practical joke. Min far är, liksom jag, fågelskådare (det kan tänkas dyka upp fler inlägg om den saken senare) och förde för ändamålet dagbok i vilken han dag för dag skrev upp de ornitologiska observationer han gjort. Varje kväll fylldes den i och förvarades väl skyddad i nattygsbordet. Den var av typen "Fem års dagbok" där varje blad bestod av ett datum och var indelat i fem lika stora delar. Vid nyåret 1988/89, kan det ha varit, var det så dags för far att skaffa en ny och här måste M, som inte alls är fågelskådare, ha skridit till verket.

Nästa år började lida mot sitt slut. Första femtedelen på blad efter blad hade varsamt fyllts i och vi skrev december. Då uppdagades det hela. När far vände blad till månadens sjunde dag, tillika min födelsedag, hade "någon" över vart och ett av de fem åren, med bläck, skrivit "Inget särskilt". Elakt, men roligt! (Ja, nu ja.)

Så här är den: Inget särskilt-bloggen, med inga särskilda inlägg av en ingen särskild författare. Håll till godo!