O Captain! My Captain!

Jag nåddes idag av det fruktansvärda beskedet att en god vän och kollega dog igår. Det är obegripligt och overkligt, för att inte säga orättvist. Så känns det kanske i allmänhet när folk dör i fel ordning. Han var inte ens femtio år fyllda.

Vi träffades första gången 2007 när vi båda skulle medverka i Lunds Musikteaters uppsättning av musikalen Moby Dick på Lunds stadsteater. Han spelade huvudrollen som kapten Ahab och jag hade den stora glädjen att spela Ahabs sidekick Pip. Vi hade väldigt roligt och delade dessutom loge på teatern. Vi kom genast i slang, mycket tack vare att vi båda var gamla studentspexare, och han såg senare till att jag fick komma in i Malmö Operas kör, där han huserade sedan flera år, och vi spelade MacBeth tillsammans. Han var alltid vänlig och gav råd i en så där lagom omfattning som är så svår att hålla just lagom - särskilt skådespelare emellan. En riktig fadersgestalt i ensemblen.

I Moby Dick fanns några härliga scener och framför allt en riktigt fin när Pip, jag, börjar sjunga för en avdomnad, desillusionerad och allt mer galen Ahab. Den har jag tänkt på en hel del idag.

Havets mörka djup, bli inte hans grav
Sorgen gör att han kommer gå i kvav
Min sjunkande kapten, utan en båt...
Fader, du får inte sjunka så här
Torka bort din tår

Sen börjar Ahab sjunga tillsammans med Pip, innan de möts i en riktigt fånig och rolig popballad. Den ska finnas på video nånstans, men jag hittar den inte nu.

I den gemensamma logen, under något av våra kuplettbattles, födde vi idén om att starta en ny radiokanal för såna som vi (den ringa målgruppen lät oss inte hindras). Radio Passé - de bästa låtarna från 10-, 20- och 30-talet! Om vi hade gjort den radiokanalen, hade i alla fall vi lyssnat, sa vi utan att skämmas för mossigheten.

Nu blir det inget Radio Passé. Kaptenen har lämnat det sjunkande skeppet.

Walt Whitman får avsluta:

O Captain! my Captain! our fearful trip is done

The ship has weathered every rack, the prize we sought is won

The port is near, the bells I hear, the people all exulting

While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring:

    

     But O heart! heart! heart!

     O the bleeding drops of red,

     Where on the deck my Captain lies,

     Fallen cold and dead.

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells

Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills

For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding

For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

    

     Here Captain! dear father!

     This arm beneath your head

     It is some dream that on the deck,

     You’ve fallen cold and dead.

My Captain does not answer, his lips are pale and still

My father does not feel my arm, he has no pulse nor will

The ship is anchored safe and sound, its voyage closed and done

From fearful trip, the victor ship, comes in with object won

     Exult, O shores, and ring, O bells!

     But I, with mournful tread,

     Walk the deck my Captain lies,

     Fallen cold and dead.